1769-1830 British Sir Thomas Lawrence Galleries was a notable English painter, mostly of portraits. He was born in Bristol. His father was an innkeeper, first at Bristol and afterwards at Devizes, and at the age of six Lawrence was already being shown off to the guests of the Bear as an infant prodigy who could sketch their likenesses and declaim speeches from Milton. In 1779 the elder Lawrence had to leave Devizes, having failed in business and Thomas's precocious talent began to be the main source of the family's income; he had gained a reputation along the Bath road. His debut as a crayon portrait painter was made at Oxford, where he was well patronized, and in 1782 the family settled in Bath, where the young artist soon found himself fully employed in taking crayon likenesses of fashionable people at a guinea or a guinea and a half a head. In 1784 he gained the prize and silver-gilt palette of the Society of Arts for a crayon drawing after Raphael's "Transfiguration," and presently beginning to paint in oil.   Related Paintings of Sir Thomas Lawrence :. | Self-portrait of Sir Thomas Lawrence | Portrait of Anna Maria Dashwood | Portrait of Klemens Wenzel von Metternich | Miss Caroline Fry | Mrs Henry Baring and her Children |
Related Artists:
Melchers, Gari Julius
American Painter, 1860-1932
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Wouter Johannes van Troostwijk
1782-1810 Dutch Wouter Johannes van Troostwijk Gallery Dutch painter, draughtsman and etcher. In 1803 he was admitted to the Amsterdam Tekenacademie where he was a pupil of the director, Jurriaan Andriessen. Despite a highly successful student career that culminated in a gold medal from the Felix Meritis Society in 1807, he was unable to establish himself as a professional artist during the remainder of his very short working life in Amsterdam. Andriessen's studies from nature seem to have been an important influence; van Troostwijk was one of the earliest artists to paint en plein air. Although he looked back to 17th-century Dutch landscape art and to the work of his contemporaries, in such paintings as Landscape in Gelderland (c. 1808; Amsterdam, Rijksmus.; see NETHERLANDS, THE, fig. 21) he achieved a totally new lyricism in the rendering of atmospheric effects. The Raampoortje (1809; Amsterdam, Rijksmus.) displays a fresh colouristic touch rare in Dutch painting of this period. His Self-portrait (c. 1810; Amsterdam, Rijksmus.) is equally original in composition and colour. He also produced animal paintings in the manner of Paulus Potter, drawings and a few etchings towards the end of his life. Van Troostwijk died before his considerable talents could be recognized, and, although he has come to be seen as an important precursor of much late 19th-century Dutch painting, he had little influence on his immediate successors.